Ett element är en liten bit innehåll med en viss egenskap. Exempel på element är rubriker, stycken, länkar, "emphasis" (vilket betyder ungefär "eftertryck" på svenska. Visas ofta som kursiv text), bilder, mm.
Element omges i HTML av "taggar". De flesta taggar består av starttag och sluttag och brukar betraktas som en sorts "behållare" för element. En del taggar är "tomma" och saknar sluttag. Starttaggen för ett stycke ser ut så här: <P> (P som i "Paragraph") och sluttaggen för ett stycke ser ut så här: </P> (sluttaggar ser likadana ut som starttaggar utom att taggens namn föregås av ett snedstreck). En "avdelare", oftast visad som en horisontell linje, är ett exempel på en tom tag: <HR> (HR som i "Horisontal Rule").
Ibland vill man förfina sin specifikation av vad nånting är. Då kan det vara användbart att använda attribut till taggarna. Exempel på attribut är information om var en bild befinner sig, bredden och höjden av en bild och adressen dit en länk ska peka.
Vissa behållare kan innehålla andra behållare, andra kan det inte. En tom behållare (som till exempel <HR>) kan inte innehålla en annan behållare. Man har gjort en grovindelning av elementen där man delat in dem i två grupper, blocknivå och textnivå. I princip är det så att ett blocknivåelement kan innehålla ett eller flera textnivåelement. Ett textnivåelement kan inte innehålla ett blockelement. Vissa blocknivåelement kan innehålla vissa andra blocknivåelement och vissa textnivåelement kan innehålla andra textnivåelement. Vilka som kan vad lär man sig efter hand som man behöver använda dem. Exempel på blocknivåelement är rubrik, stycke och tabell. Exempel på textnivåelement är länk, "emphasis" och radbrytning.
Det är viktigt att det man skriver blir syntaktiskt korrekt! Vissa saker som är korrekta enligt de regler som finns och som borde gälla fungerar i alla fall inte, eftersom det än så länge inte finns någon webläsare som faktiskt följer de regler de påstår att de följer (det finns ekonomiska och politiska faktorer inblandade här, och även en god portion ren inkompetens). Det är dock inte någon bra ursäkt för att skriva dokument fulla med rena felaktigheter. Praktisk erfarenhet har visat att nånting som är bevisligen fel kommer att tolkas fel, av något program, om inte annat av en framtida version av en av de populäraste webläsarna. Historiska exempel på den saken heter till exempel Netscape 1.1, Netscape 2, Netscape 3 och Netscape 4.
Korrektheten av ett HTML-dokument kontrollerar man med en "validator". En validator är ett program som man kan antingen ladda hem och köra från sin hårddisk, eller som man kan använda direkt, "online", ute på webben. Det förutsätter dock att dokumentet redan ligger på webben. En sådan online-validator finns hos W3C (som är de som bestämmer hur HTML ska se ut). Felmeddelandena man får kan till att börja med verka lite kryptiska, men när man väl har förstått hur det fungerar brukar det inte vara några större problem att få det att bli rätt. Även om man är en van HTML-författare är det en god idé att validera sina HTML-dokument, eftersom det är ett sätt att hitta onödiga slarvfel.
Valideringen är den lätta biten. Sen kommer testningen, d.v.s. man testar sitt dokument i så många olika "verkliga situationer" som möjligt. Man testar med olika fontstorlek, olika fönsterstorlek, olika skärmupplösning, olika webläsare, olika operativsystem, olika färgupplösning, och så vidare. Efter hand lär man sig att undvika de värsta buggarna i de vanligaste webläsarna, och man lär sig vad olika saker man gör får för konsekvenser för personer i olika situationer.
Allra först i filen ska "doctype-deklarationen" stå. Den talar om att dokumentet innehåller HTML, och säger också vilken sorts HTML man använder.
Ett HTML-dokument delas in i två huvuddelar, "head" och "body". Head-biten ska innehålla en "title", och kan dessutom innehålla diverse "godis", som till exempel "meta-taggar" där man kan skriva in nyckelord som kan läsas av sökmotorer. Det är i head man länkar in formatmallen. I body lägger man in själva innehållet i sidan.
Ofta är det också praktiskt att tänka sig att man delar upp body i tre huvuddelar, där den första och sista delen är nästan likadana i samtliga dokument på en site. Den första biten kan bestå av en logo. Den sista biten kan bestå av "navigationslänkar", det vill säga länkar till de 5-10 "viktigaste" dokumenten på siten. I den sista biten bör förekomma en länk till huvudsidan och ditt namn och din e-postadress. I mittenbiten stoppar man innehållet på sidan.