Dennis Weismann
Namn: Weismann, Dennis Marvin
Född: 12 Oktober 2015, Thomson Memorial, Chicago, New America
Mor: Weismann, Maria (Född Sanches) - Avtjänar fn. 11 år
för väpnat rån, stadsfängelset i
Chicago.
Far: Weismann, Martin - Avtjänar fn. 13 år för väpnat rån,
stadsfängelset i Chicago
Längd: 176
Vikt: 81
Ögon: Gröna
Utmärkade drag: Skallig, flera längsgåeende ärr över
ryggen efter en klättringsolycka.
Lucy
Det var december 2045 och jag hade mest drivit runt sedan
jag kom hem från Tanzania två år tidigare. Experimenterat
med droger, gått från jobb till jobb och var i rent
bedrövlig form, så jag var rätt förvånad när jag fick ett
samtal från någon Lucy Lawrence som ville att jag skulle
arbeta åt henne över julen, vad arbetsuppgifterna bestod av
skulle vi gå igenom när jag kom till min första dag. Då
brydde jag mig inte, tackade jag till jobbet och glömde
sedan bort saken. På dagen så ringde telefonen och väckte
mig, det var Lucy, som påminde mig om vårt möte. Då jag
ändå var väckt drog jag på mig kläderna och tog tuben till
kvarteret med andressen. Hissen i huset var trasig och när
jag kom upp till rätt våning så fanns inte lägenheten.
Måttligt road av detta skämt stormade jag ner på gatan och
hade för avsikt att lugna ner mig en stor stark på nån pub
när telefonen ringde igen, det var Lucy som bad om ursäkt
och gav mig en ny adress. Vid den nya adressen fanns
givetvis inte den heller, så jag satte mig ner på gatan och
var trött, hungrig och desperat att hitta något att dricka.
Plötsligt så körde en auto-cab upp vid mig, dörren öppnades
och innifrån hördes Lucys röst som bad mig kliva in. Jag
gjorde det med avsikten att spöa henne grundligt för att ha
jagat mig runt staden förgäves. Men när jag kom in i taxin
var den tom, bara den automatiska chaffören var där. Jag
hälsades välkommen av chaffören, som inte hade den vanliga
anpassade rösten, utan det var Lucys röst. Taxin rullade
iväg mot stadens skummare kvarter, chaffören sa inget mer
under resan. Taxin stannade utanför ett fik. Lucy tog
till orda, ännu en gång genom autochaffisens talsyntesbox,
bad mig gå in på fiket, och köpa 2000 ecu i kontanter.
Helt vansinnigt, ett sådant ställe skulle inte ha så mycket
i kontanter, och dessutom hade jag inte så mycket pengar
kvar på mitt kort, men Lucy insisterade. Fiket var ett
riktigt sjukt ställe, de hade nån sorts retro 2020 stil,
kablar i taket och neonrör över hela stället, åldrade
filmplancher på väggarna, det var halvfullt med en väldigt
blandad klientel. Jag gick till disken och bad att få köpa
kontanter, servitrisen granskade mig men sa inget, tog mitt
kort och drog 2000 ecu och 10% växlingsavgift utan några
problem. I handen fick jag en brun papperspåse med slitna
sedlar. 2000 ecu var mer pengar då, men än idag är det ju
ganska trevligt, i kontanter dessutom, draget på ett kort
som hade 7,50 på sig sist jag kollade. Jag övervägde att
ta pengarna och sticka, med 2000 på fickan kommer man
långt, men när jag kom ut genom dörren så stod taxin kvar
och Lucys röst hördes innifrån och bad mig stiga in. Vi
körde några kvarter tills vi stannade vid en pantbank, Lucy
sa till mig att fixa en puffra, hon sa inte "puffra"
givetvis, hon har alltid pratat med väldigt fint språk som
om varje ord och mening var noga genomtänkt nästan som
repliker från nån gammal film. Jag tog påsen med pengar
och gick in i pantbanken, inga vapen var framme men killen,
som förresten satt i rullstol, sa att han kunde fixa något
om jag väntade en stund. Puffror var olagliga då, inte för
att snutarna brydde sig i ett område som det här, men ändå,
skadar ju inte att vara försiktig. Ur som, han kom snart
inrullande med ett knyte i knät. Pistolen såg ut som något
från sekelskiftet, och någon hade graverat in arbiska
bokstäver överallt, på sina ställen var gravyren så sliten
att man inte kunde se den längre. Den såg trött ut, men
man tar vad man får, han ville ha tusen för den, men jag
lyckades pruta ner det till åtta hundra och då fick jag en
låda plugg på köpet. Tillbaka i bilen så fyllde jag på
magasinet medan Lucy berättade om sin plan, tydligen så
hade nån knarklangare blivit oförsiktig och det var bara en
fråga innan hans syndikat skulle avsluta honom, om inte nån
annan hann före vill säga. Givetvis ville Lucy att jag
skulle göra det, som en tjänst till henne, men att knäppa
nån bara sådär är ju lite vanskligt, inte för att nån
skulle sakna honom, men vem vet, han kanske skulle få in en
lyckoträff först. Ett löfte om fem tusen för besväret var
dock motiverande. Men killen fick inte knäppas hur som
hellst, jag skulle hoppa in genom ett fönster och panga på
för fullt samtidigt som glaset yrde. Lucy fick det att
låta som en barnlek, men det här är ingen jälva actionfilm.
Men det slutade med att jag tog ett språng in genom det
jävla fönstret skar sönder ryggen fullständigt när jag
halkade baklänges på glasskärvorna, dessutom klickade
pistolen. Knarklangaren? Jodå, han blev så chockad att han
bara satt och stirrade på mig, dessutom hade han nog
provsmakat mer än lovligt av sina egna varor, så jag
klubbade ihjäl honom med pistolkolven. Det började mitt
högst underliga förhållande med Lucy, med några månaders
mellanrum så kommer hon och vill ha något gjort, jag har
gjort sjuka grejjer som bara händer på film, hängt under
helikoptrar i flykt, rånat passagerare på flygplan, sprängt
bilar, haft vilda biljakter kors och tvärs genom flera av
de stora städerna. Har hänt att jag har åkt fast, men mitt
fall brukar alltid försvinna i datorn, eller ibland så
skickas jag iväg till en annan anstalt bara för att bli
frisläppt på vägen. Dessutom har jag lärt känna mängder
med ljusskygga typer. Mellan episoderna så håller hon ett
vakande öga på mig, jag behöver aldrig svälta, och hon
fixar resor till de underligaste ställen du kan tänka dig.
Att Lucy inte fanns på riktigt fattade jag först för något
år sedan, antar att även en AI får tråkigt ibland och vill
leka.