Dennis Weismann

Namn: Weismann, Dennis Marvin
Född: 12 Oktober 2015, Thomson Memorial, Chicago, New America
Mor: Weismann, Maria (Född Sanches) - Avtjänar fn. 11 år
                      för väpnat rån, stadsfängelset i
                      Chicago.
Far: Weismann, Martin - Avtjänar fn. 13 år för väpnat rån,
                        stadsfängelset i Chicago
Längd: 176
Vikt: 81
Ögon: Gröna
Utmärkade drag: Skallig, flera längsgåeende ärr över
                ryggen efter en klättringsolycka.
Lucy
Det var december 2045 och jag hade mest drivit runt sedan jag kom hem från Tanzania två år tidigare. Experimenterat med droger, gått från jobb till jobb och var i rent bedrövlig form, så jag var rätt förvånad när jag fick ett samtal från någon Lucy Lawrence som ville att jag skulle arbeta åt henne över julen, vad arbetsuppgifterna bestod av skulle vi gå igenom när jag kom till min första dag. Då brydde jag mig inte, tackade jag till jobbet och glömde sedan bort saken. På dagen så ringde telefonen och väckte mig, det var Lucy, som påminde mig om vårt möte. Då jag ändå var väckt drog jag på mig kläderna och tog tuben till kvarteret med andressen. Hissen i huset var trasig och när jag kom upp till rätt våning så fanns inte lägenheten. Måttligt road av detta skämt stormade jag ner på gatan och hade för avsikt att lugna ner mig en stor stark på nån pub när telefonen ringde igen, det var Lucy som bad om ursäkt och gav mig en ny adress. Vid den nya adressen fanns givetvis inte den heller, så jag satte mig ner på gatan och var trött, hungrig och desperat att hitta något att dricka. Plötsligt så körde en auto-cab upp vid mig, dörren öppnades och innifrån hördes Lucys röst som bad mig kliva in. Jag gjorde det med avsikten att spöa henne grundligt för att ha jagat mig runt staden förgäves. Men när jag kom in i taxin var den tom, bara den automatiska chaffören var där. Jag hälsades välkommen av chaffören, som inte hade den vanliga anpassade rösten, utan det var Lucys röst. Taxin rullade iväg mot stadens skummare kvarter, chaffören sa inget mer under resan. Taxin stannade utanför ett fik. Lucy tog till orda, ännu en gång genom autochaffisens talsyntesbox, bad mig gå in på fiket, och köpa 2000 ecu i kontanter. Helt vansinnigt, ett sådant ställe skulle inte ha så mycket i kontanter, och dessutom hade jag inte så mycket pengar kvar på mitt kort, men Lucy insisterade. Fiket var ett riktigt sjukt ställe, de hade nån sorts retro 2020 stil, kablar i taket och neonrör över hela stället, åldrade filmplancher på väggarna, det var halvfullt med en väldigt blandad klientel. Jag gick till disken och bad att få köpa kontanter, servitrisen granskade mig men sa inget, tog mitt kort och drog 2000 ecu och 10% växlingsavgift utan några problem. I handen fick jag en brun papperspåse med slitna sedlar. 2000 ecu var mer pengar då, men än idag är det ju ganska trevligt, i kontanter dessutom, draget på ett kort som hade 7,50 på sig sist jag kollade. Jag övervägde att ta pengarna och sticka, med 2000 på fickan kommer man långt, men när jag kom ut genom dörren så stod taxin kvar och Lucys röst hördes innifrån och bad mig stiga in. Vi körde några kvarter tills vi stannade vid en pantbank, Lucy sa till mig att fixa en puffra, hon sa inte "puffra" givetvis, hon har alltid pratat med väldigt fint språk som om varje ord och mening var noga genomtänkt nästan som repliker från nån gammal film. Jag tog påsen med pengar och gick in i pantbanken, inga vapen var framme men killen, som förresten satt i rullstol, sa att han kunde fixa något om jag väntade en stund. Puffror var olagliga då, inte för att snutarna brydde sig i ett område som det här, men ändå, skadar ju inte att vara försiktig. Ur som, han kom snart inrullande med ett knyte i knät. Pistolen såg ut som något från sekelskiftet, och någon hade graverat in arbiska bokstäver överallt, på sina ställen var gravyren så sliten att man inte kunde se den längre. Den såg trött ut, men man tar vad man får, han ville ha tusen för den, men jag lyckades pruta ner det till åtta hundra och då fick jag en låda plugg på köpet. Tillbaka i bilen så fyllde jag på magasinet medan Lucy berättade om sin plan, tydligen så hade nån knarklangare blivit oförsiktig och det var bara en fråga innan hans syndikat skulle avsluta honom, om inte nån annan hann före vill säga. Givetvis ville Lucy att jag skulle göra det, som en tjänst till henne, men att knäppa nån bara sådär är ju lite vanskligt, inte för att nån skulle sakna honom, men vem vet, han kanske skulle få in en lyckoträff först. Ett löfte om fem tusen för besväret var dock motiverande. Men killen fick inte knäppas hur som hellst, jag skulle hoppa in genom ett fönster och panga på för fullt samtidigt som glaset yrde. Lucy fick det att låta som en barnlek, men det här är ingen jälva actionfilm. Men det slutade med att jag tog ett språng in genom det jävla fönstret skar sönder ryggen fullständigt när jag halkade baklänges på glasskärvorna, dessutom klickade pistolen. Knarklangaren? Jodå, han blev så chockad att han bara satt och stirrade på mig, dessutom hade han nog provsmakat mer än lovligt av sina egna varor, så jag klubbade ihjäl honom med pistolkolven. Det började mitt högst underliga förhållande med Lucy, med några månaders mellanrum så kommer hon och vill ha något gjort, jag har gjort sjuka grejjer som bara händer på film, hängt under helikoptrar i flykt, rånat passagerare på flygplan, sprängt bilar, haft vilda biljakter kors och tvärs genom flera av de stora städerna. Har hänt att jag har åkt fast, men mitt fall brukar alltid försvinna i datorn, eller ibland så skickas jag iväg till en annan anstalt bara för att bli frisläppt på vägen. Dessutom har jag lärt känna mängder med ljusskygga typer. Mellan episoderna så håller hon ett vakande öga på mig, jag behöver aldrig svälta, och hon fixar resor till de underligaste ställen du kan tänka dig. Att Lucy inte fanns på riktigt fattade jag först för något år sedan, antar att även en AI får tråkigt ibland och vill leka.