Bidrag

Klädskick
Hur w176 föreställer sig hur folk går klädda.
Goda sidans kläder

Eeris sorg
Då bergsmännen från norr angrep rollpersonernas by så dödades Eeris älskade Viivi.
Eeri och Viivi

Akt 1 - Eeris berättelse
Min historia? Varför vill du veta den nu, varför inte för tre år sedan när du hittade mig på Darkans gator? Nej, det förstås. Jag skulle inte heller vilja höra en gatunges historia, du har helt rätt.
Jag var fjorton år gammal när kriget kom. Det första tecknet var nog riddaren... nej... det var himmelselden. Jag vet inte heller vad det heter, se inte på mig sådär! Hela himlen brann som av grön eld, men det brann inte hett och vilt som det gör i en eldstad, det brann sakta och... ungefär som vatten som rinner, egentligen, men det var ingen flod, det var eld. Grön eld. Den kom under midvinterkvällen, och sedan försvann den utan att lämna ett spår efter sig, förutom i våra minnen. Nu är vi bara några stycken kvar som kan berätta om det, men... Riddaren? Han var sårad, och kom till min syster Rian när hon var ute och vallade fåren. Hon gav honom mat och dryck, han presenterade sig som Arnar och var borta innan hon vaknade. Han hade lämnat efter sig något slags mynt på ett snöre åt henne.
När han inte kommit igenom byn som hon visat honom att han borde gav vi oss iväg för att leta efter honom, och vad vi fann var ett par svartklädda män på svarta hästar som talade ett språk vi inte förstod \u2013 jag trodde att de inte var människor, människor talar ju människospråk, och titta inte på mig sådär igen! Jag vet att det var löjligt, men vad kunde jag veta? Jaja, de red ner en riddare med annorlunda kläder i alla fall, inte likadana som Arnars. Vi tog hans kropp tillbaka till byn, men vi kom inte innan de mörka männen hade börjat... jag vill inte ens tänka på allt de höll på med. Du kan säkert tänka dig. Det var svårt att hindra Rian från att rusa ner i kaoset, men jag lyckades till sist \u2013 nej, jag tyckte inte heller om det, tro inte det. Och titta inte på mig sådär! Jag ville bara skydda Rian...
De var bara ett fåtal, så de red iväg efter ett tag. Några döda, men ingen vi var släkt med, inte direkt i alla fall, och nu blev folk oroliga. De delade upp sig i två olika läger, ett par ville stanna och ett par ville flytta, och precis när de hade börjat bråka som mest så kom de svarta männen tillbaka...
Sluta se på mig sådär! Det var ju du som ville höra det! Så låt mig bara berätta som jag vill, och... nej, jag behöver ingen näsduk! För bövelen, karl... ... förlåt mäster...
Men i vilket fall som helst, det var minst fyrtio stycken av dem, och en av dem hade ett... en av dem såg vi senare från Darkans murkrön, där han stod bredvid den fördömda häxdrottningen...
Vi flydde. Jag och några till \u2013 min syster Rian, vår kusin Kym, smedens dotter Bela och fiskarens dotter Enken. Sluta fnissa, folk heter så där vi kommer ifrån! Bara för att du har ett namn ingen mor skulle ge ens sin bortbyting! ... jag vet, förlåt.
Vi tog oss till en av fiskebåtarna, och där väntade vi tills vi förstod att ingen mer än vi skulle komma undan, och då lät vi båten glida med strömmen ett tag. Vi väntade längre, och efter ett par dagar gick vi tillbaka till byn. Där fanns ingen. Ingen alls, och ingenting. Ingen överlevde förutom vi \u2013 ingen alls! Inte vår mor, inte vår far, inte vår bror... inte Viivi... nej, titta inte på mig sådär! Och jag behöver ingen näsduk, jag är väl inget gråtande barn heller! ... tack.
Vi begav oss iväg söderut, samma väg som riddaren Arnar sagt att han skulle ta sig, och efter några månader kom vi till Darkan. Vi kom in första dagen, jomen, och det bara för att vi inte riktigt visste vad som pågick. Väl inne i staden blev vi snart varse att vi inte skulle klara en natt ute, vi var tvugna att stjäla, att springa och att akta oss. Ingen verkade ha tid att ens fundera på att hjälpa oss att hitta någon med samma tecken som på myntet min syster fick av riddaren, alla var på väg någonstans och ingen... du vet hur det är i Darkan.
När kvällen väl kom drevs vi närmare stadens centrum av huliganer och tjyvar, av allsköns otrevligheter och av ren självbevarelsedrift. Vi kom till ett hus vi borde ha sett förut, och äntligen såg vi tecknet, Arnars tecken. På grund av att vi visste hans namn och hade myntet släppte de in oss, lät oss sova inomhus och min syster fick avkräva dem en tjänst för att hon hjälpt Arnar, som de för övrigt inte sett till. Hon bad om någonstans att sova, och vi fick ta tjänst hos dem, städa och så. Bära saker. Enken lurade dem att hon var pojke, så när kriget kom till Darkan och alla pojkar som kunde svinga ett svärd sattes på murarna, satte de henne dit också, men egentligen hade hon inte ens behövt klä ut sig \u2013 efter ett tag var det inte så noga längre...
Till slut kom häxdrottningen och krävde kapitulation, men det vägrade han överriddaren eller vad han nu var, och de anföll på riktigt för första gången. Bela fick en pil i ryggen och föll, hon är förmodligen död nu. Jag och Enken stod rygg mot rygg när de föll över oss som en svärm, men ändå slets vi ifrån varandra. Rian har jag inte sett sedan dess, hon är nog död också, om hon inte kom utanför murarna \u2013 hon klarar sig själv i det fria \u2013 och Kym... Kym tappade jag bort efter en månad. Jag vet inte vad som hänt honom heller, han kanske lyckades stjäla nog för att överleva, men det är... tveksamt... jag vet faktiskt inte.
Resten vet ju du, så det behöver du inte fråga om. Var det något mer du ville veta nu då? Va? Näsduken? Jo, den kan du få tillbaka...

Akt 1 Mellanspel - Belas berättelse - Ner i mörkret

Det är inte fallet som dödar, utan det plötsliga stoppet vid botten.

Det hade varit stiligt om jag hade kunnat påstå att det var det som gick igenom mitt huvud när jag föll av murkrönet. Dessvärre så var så vitt jag minns det enda jag tänkte \u201dånejånejånej\u201d.

Det är intressant hur kroppen reagerar på svår skada. Armborstskäktan igenom kroppen kändes knappt alls, istället fanns bara en kall domnad.

Jag vet inte egentligen hur jag överlevde fallet. Jag tror jag måste ha träffat något på vägen ner, för efter ett ögonblick, fast samtidigt flera år efter att jag tappade fotfästet (tid beter sig konstigt när man rasar mot kullersten), så bromsades fallet upp med ett fasligt knakande. Än till denna dag vet jag inte om det var jag eller det jag träffade som knakade, men oavsett vilket så stannade världen upp ett ögonblick innan den satte av uppåt igen och sen kom ett till fasligt knakande följt av ett välsignat mörker.

Vad som hände sen har jag bara fått höra berättat. Tydligen var det Råttans vagn som jag nedstigit ifrån skyarna i. Ja, snarare var det någon affärsmans vagn, men det är petitesser.

Råttan? Råttan är en hemsk liten man av den typen som inte kan motstå att stjäla en obevakad vagn full med gods, även om det regnar sten från himlen, men helt galen är han inte, så han hade vett nog att köra längst muren där det inte faller så mycket otrevliga saker, vilket nog var tur för mig. Han trodde att han blivit träffad av en döing från bröstvärnet och fortsatte och du kan nog förstå hur förvånad han och grabbarna blev när det visade sig att förutom en vagnslast spannmål och grödor även fått en sönderslagen tös.

Pjotrs grabbar (och Co.)

När jag väll kom till mina sinnen så hade staden tydligen redan fallit och det härjades vilt ute på gatorna. Först såg jag ingenting, utan kunde bara höra ljuden utifrån. Efter några minuter insåg jag att jag var i en källare och att jag inte var ensam där.

Även om det började lite problematiskt \u2013tänk dig fem män som samtidigt och tyst försöker stoppa en flicka från att skrika utan att göra illa henne\u2013 så visade sig att sällskapet jag hamnat i var något ovanligt, men inte dåligt, alla fall inte på några sociala vis. Det var Stor-Ersk och Lill-Ersk, som skiljer ett någon tum emellan och Pjotr, en gammal slug gubbe, gruppens ledare och Erskarnas morbror eller farbror eller något av det slaget. Råttan har jag redan nämnt, en osmaklig liten människa som best skulle beskrivas som en professionell icke-tiggare, det vill säga hans främsta arbetsuppgift är att se ut som en tiggare och hålla utkik. Sist i skaran var Armborst Anders, en enorm, skäggig karl med nävar som dasslock. Han hade tydligen varit soldat någon gång i sitt liv men menar att det inte är värt att dö för fem koppar om dagen.

Tydligen hade jag brutit ett ben, krossat ett skulderblad och samtliga revben på ena sidan. Skäktan hade turligt nog missat allt viktigt fram till skulderbladet. \u201dEn tum åt någon riktning och du hade fått bära runt ditt blod i en hink\u201d hade Anders sagt och jag har full tillit till hans expertis på området.

Åh ena sidan är jag glad att jag inte kunde röra mig från källaren under de första veckorna av ockupationen för det lilla jag kunde snappa upp om hur det var det ute lät inte som något jag skulle vilja ha upplevt. Samtidigt betydde det att jag fick mycket tid att tänka på vad som hänt. Lite för mycket, kanske. En sak insåg jag dock: Att om jag skulle överleva här i världen så måste jag lära mig att klara mig på egen hand. På ett par månader så hade alla jag någonsin känt dödats. Om världen var full av människor som kunde göra sådant, vilken den verkade, speciellt då, så måste man kunna klara sig på egen hand. Det kom att ta lite tid att övertala Pjotr att lära mig deras yrke, men tillslut så gav han med sig, när han insåg hur väl jag kunde ta hand om ett lås\u2026

Har dyrk, ska stjäla

Det ser dåligt ut, riktigt dåligt. Ockupationen har varat i snart två år nu och ingenting tyder på någon återgång till någon slags normalitet. Utgångsförbud råder fortfarande, det finns inga riktiga lagar förutom den rådande guvernantens tycke. Folk som till och börja med var rädda börjar nu bli arga istället. Igår när jag var och spanade in bevakningen på norrportens vaktpost så såg jag en folksamling utanför rådhuset som protesterade över matbristen, men de blev snart skingrade av vakten. Några blev arresterade och bortförda. Det går viskningar om att det finns en organiserad motståndsgrupp någonstans, men vi har inte hört något speciellt. Pjotr säger att om det stämmer så skulle vi kunna tjäna grovt på att stjäla vapen åt dem.

Själv tycker jag att det kanske skulle vara att ta i lite väl mycket. Visserligen stjäl vi redan från ockupanterna, utgångsförbud gör inte mycket skillnad om man håller sig till \u201dTjuvarnas Landsväg\u201d, fast mest från deras förnödenhetsförråd och en och annan räd mot andra mål. Tydligen så har dom stärkt upp skatteinsamlarnas livvakt nu, så vi måste ta reda på vart dom förvarar guldet istället.

Akt 1 Mellanspel - Kym berättelse

Efter att Bela föll ner i den svara massan, och efter att staden föll för densamma, efter att vi skingrats för vinden, de andra döda eller försvunna så fans jag kvar i staden. Jag klarade mig dag för dag, fast jag skulle inte ha klarat mig längre om jag inte länge lyckades stjäla ur riddarordens förråd men nycken jag ännu hade.

Jag stal, sprang ärenden, sov i gränder och skubbar och på något sätt klarade jag mig på stadens gator. En lortig gänglig rännstensunge bland tusentals andra. Dagarna bestod i lika delar av att försöka finna mat och någonstans att sova som att hålla sig undan från bergsmännen, eller som tyckte man var en parasit när man levde på deras bröd och rester, eller vem som helst annan som ville en illa. Bara se till sig själv och se till att de var andra och inte en själv som när morgonen grydde skulle vara ett kallnade lik i rännstenen.

Måhända hade jag klarat av att fortsätta så om bergsmännen inte börjat rensa bland slöddret och stadens avskum. De hemlösa gicks igenom, tiggarna, gatungarna, och de hemlösa flyktingarna gicks igenom. Bara skökorna fick göra dom alltid gjort, men nu många gånger utan betalning.

Dom av slöddret de tyckte var värdelösa gjordes processen kort av, resten av oss slogs i bojor och sattes i arbete. De vill säga det orenaste och älskligaste arbetet föll på vår lott. Att vräka ner uppsvullna kroppar i grunda gravar och träckbrunnar var sånt som fyllde våra dagar.

Jag kom billigt undan. Troligen var mitt mörka hår som så rädda mig, som de många gånger senare också skulle göra. De stirrade ut över hopen med ungar och jag stack ut med min längd och mörka går. De pekade p mig och drog i väg mig genom stadens gator. Jag föstes in i hus som såg ut att ha varit en affär någon gång. Nu välde rök genom dörren och ljudet av tunga väsande andetag hördes. Det var mörkt därinne och en doft like men på något sätt värre än fårtalg slog emot mig.

I rummet stod en stor gryta, under brann en eld och en knotig kätting stod i röken och rörde om med en slev. Hjärtat dunkade och barndomens sagor var inte långt borta. Men ödets som väntade mig var inte att bli uppäten, utan mannen som tagit dit mig de gav mig bara en örfil och tekande åt mig att röra om i grytan.

I nästan ett år blev jag kvar där i det lilla huset, i röken och mörkret rörande om grytor med härsket björnfett. Haggan hade ett namn visade det sig, Nema, och var säkert närmare åttio, även om det var svårt att avgöra. Hon gjorde det björnvax nordmännen smorde sina sadlar och stövlar med, hon skräckinjagande och respektingivande. Hon var en av bergsmännens folk men det var vårt att se henne som av fienden. Hon hatande alla, även nordmännen och det hon brydde sig om var sitt björnfett, att en eld brann i härden, att hennes sockar var torra och att folk lämnade i henne i fred och visade henne respekt. Med tiden tror jag också hon blev fäst vid mig.

Hon lärde mig tala nordmännens språk. Inte som de flesta talar det, hakigt och brutet, utan som nordmännen själv talar det. Nema var lomhörd och varje gång hon tyckte jag sa fel lappade hon till mig med sleven så att bjönfettet stänkte. Och hon lärde mig om sitt folk medan jag rörde om hennes gryta. Hon talade mycket om deras folk, och deras land och hur saker borde vara och hur ouppfostrade de yngre var nu för tiden. Och hur mycket bättre saker var hemmavid. Jag kom att veta mer än jag någonsin ville om bergmännen. När hon blev irriterade muttrade hon ramsor och mer en gång såg jag bergsmän rygga undan när hon tyckte att dom besvära henne.

Jag sov i hennes hus och efter ett tag tog jag lika mycket hand om hennes som rörde om hennes grytor. Jag smörjde hennes värkande händer och kokade vattnet till hennes te. I början lämnade de som höll koll på det före detta slöddret mig där på morgon och hämtade mig på kvällen, men efter ett tag tyckt de att de räckte med att då och då komma och se att jag var där och hota mig vad som skulle hända om jag rymde. Efter ett tag gjorde de inte ens det.

Jag hade en del tid för mig själv, på eftermiddagarna sov Nema och hon la sig tidigt på kvällarna. Så nattetid sökte jag mig ut i staden, och efter en tid km jag att höra de fösta viskningarna om motståndsrörelsen. Bara viskningar. Inte mer.

Jag började söka efter rörelsen, jag lyssnade efter viskningar på stadens gator, jag vandrade i de ljusskygga gränderna och ställde frågor som var farliga att yttra. Och efter en tid fann de mig, de var nära att de trodde mig vara en av nordmännens spion. Med mina mörka lockar skulle jag lika gärna kunna ha varit en av dem.

Och det var kanske där iden föddes. Klippte man mig som dem och iklädde man mig deras kläder så gick jag knappt att skilja från dem. Jag talade nordsmännes språk och visste mycket om deras folk. Motståndsrörelsen såg snabbt en användning för mig, och för första gången på länge kände jag hopp. De ordande fram en uniform år mig, och mer civila kläder. Uppdragen var små och enkla i början, utan risk men allt efter som tiden gick så blev det allt farliga och allt svårare att smyga med det för haggan.

Hon visste men sa inget, men blickar kan tala. Ibland när jag var trött när jag rörde om i grytan muttrade hon om "?du skulle vara piggare pojk om inte för springandet på nätterna, dumma pojk". Men hon sa inget till någon annan. Jag hade en del skuldkänslor och började frukta på vad som skulle hända när (inte om) jag åkta fast. Och vad som skulle bli av haggan då. Försvann jag bara skulle hon nog få någon ny att rör om hennes grytor, men vad hände om jag åkta fast? Skulle de tro den gamla kvinnan medskyldig, eller skulle hon råka illa ut bara för att hon inte upptäckt det? Jag ville inte tänka på det.

Så en natt gav jag mig av för min och för Nemas skull. Jag skulle sova p på en av rörelsens säkra platser. Jag sa inget till Nema, så att hon inte skulle få veta, men jag lämnade ändå ett farväl. Jag skar av mig en lock av mitt hår, och la den i henne gamla hand när hon sov och kysste henne på pannan innan jag gav mig av.

En tid levde jag antingen med motståndsrörelsen, eller så ser jag till att levde på bergmännens bekostnad. Stjäl någon natt i en av deras varma sängar och äter gott under förvändningen att jag är en budbärare som just anlänt och väntar på att bära bud tillbaka, eller smiter in på någon större garnison klädd som en soldat och tar mig en måltid. Eller något annat. De finns så många lögner.

Då och då arbetande jag på en av de krogar dit bara nordmän är välkomna, bara nordmän frivilligt söker sig och där de så vitt de visste endast nordmän arbetar . Där arbetar jag ibland jag skänkdräng och serverar dem och lyssnar på deras ord och samlar rykten åt rörelsen samtidigt som jag tjänar ett uppehälle.

Efter förräderiet och krossandet av motståndsrörelsen i Dakar, hade jag i feberyran på något sätt tagit sig ner i staden tror jag. Minnena är suddiga, och jag minns inte något klart förrän jag började vakna ur sårfebern längre stunder hemma hos Nema. I månader var jag sängbunden, och först efter ett halvt år var jag frisk nog att röra mig ute. Inte för att jag visste vad jag skulle ta mig till i det läget. Den fanns förrädare, och de kände igen mitt ansikte. Motståndsrörelsen misstänkte kanske till och med mig för att förrådigt dem eftersom informationen uppetbart överlämnades när jag befann mig i palatset. Och i längden skulle det inte hålla att befinna sig hos haggan.

Dessutom skavde vetskapen att man inte längre kunde lita på någon på min själ.

Bort någonstans, blev mitt beslut. En sista gång klädde jag mig som en nordman, jag tog en häst frånstadsvakten och red ut genom Darkans portar. I väg någonstans. Jag red hem till Gråheden och tittade på det gravröse vi rest när vi var barn. Jag skulle lägga ytterligare fyra stenar på röset. Det var de enda mål jag hittills hade haft i tankarna. När jag väl stod där, tittandes på de lilla rösten visste jag vad jag skulle göra.

Generalen sökte efter något. Jag skulle finna det innan honom.

Fast alla dessa lögner och falskspel och all denna teater tär på mig.

Under korta uppdrag, som när jag bara klär ut mig till budbärare och går in och hämtar en postväska, är jag fångad av stundens tjusning och nöjd med hur jag lurar dem.

Är det ett längre uppdrag gnager paranoian i mig, och jag kan koka av vrede inombords av de ord jag hör och de handlingar jag bevittnar.

Jag hatar även blickarna jag kan få från mina landsmän när jag går längsmed gatan klädd som bergsman och folket tror jag är en. Varje gång jag ser blickarna av hat, sorg och rädsla på mig skäms jag nästan och vill förklara att det bara är skådespel. Att jag bara är en spion och inget annat?

Men ibland glömmer jag mig och det är ännu värre. Ibland när jag låsas att jag är en av dem, ler och skrattar slappnar jag av. Jag glömmer? När jag står bakom skänken på krogen och för en stund minns jag inte att de är fienden och jag inte är en av dem. Jag glömmer att jag är en spion. Och det skämmer mig. Då försöker jag minnas skriken, skriken över vattnet i Gråheden, skriket när Bela föll och skriken som ännu kan eka i staden.

Mitt mål är att på något sätt komma så nära Generalen som möjligt att jag kan sätta en kniv i hans hjärta.

Vad jag äger spionväg

Jag köper ständigt på mig kläder och smpsker jag tror mig kunna behöva både från nordmän, överlöpare och andra. Bland annat äger jag civila ganska fina nordmanskläder, de enkla kläder jag har när jag arbetar på nordmännens taverna, en budbärares kläder och väska, miliskläder, tiggarkläder, små falskor att föravra blod i för att verka skadad eller död, smink och en menings soldat utstyrsel. Mynt, småsaker som vore logiska för en nordman att bära med sig och andra passade saker har jag ett litet lager av.

Secret of Language (Alla kan prata men här lägger jag också in den kulturella kunskap han har för att kunna smälta in.
Freeloadning 1
Lying 1

Tillbaka till kampanjen.