Jag minns när herrn kom tillbaka från korståget i det heliga landet . Han tycktes ha kommit över förlusten av sin första hustru Agnes, och tagit sig en ny där borta.
Samma kväll som herrn kom tillbaka såg jag hans nya hustru då hon steg ur vagnen, klädd i rött och hennes bleka ansikte sken som månen i halvmörkret. Jag minns att jag tänkte att hon nog var i min egen ålder, där jag stod med min månadsgamla dotter i famnen, och undrade hur länge det skulle dröja tills hon hade fått egna barn.
Nu har min dotter vuxit upp och fått sina första egna barn och själv har jag blivit gammal och grå. Jag såg slottsfrun en kväll för några veckor sedan, hon såg fortfarande precis ut som hon gjorde då hon kom. Inte en rynka hade hon i sitt bleka ansikte och inte ett grått streck i sitt hår.
Då jag tänkte efter insåg jag att även herrn såg ut precis som den dag han återvände, något fårad av ålder och ärrad av kriget, men stark som en oxe och bred som en tunna. Något är fel där uppe i borgen. Och varför sover frun hela dagarna, jag har allt hört av tjänstefolket hur hon lämnar sin kammare först i skymningen. Något är fel.
Vi hade trängt in dem i en trång dal och sedan började slakten. Våra tunga ryttare fullständigt krossade deras lätta fotsoldater som inte fick plats att manövrera. Jag satt i sadeln och lät mitt svärd regna hugg över stackarna där nere. Sedan vände allt, de fick förstärkningar, ner för dalens sidor rann en flod av lätta ryttare som dränkte oss. Jag tappade min väpnare och när jag såg vårt banner falla så samlade jag de som var närmast för en utbrytning, bara jag kom levande ut. Hela natten och dagen som föjde så flydde jag, och gömde mig från de banditer som sökte igenom trakten på jakt efter riddare att fånga och sälja till Saladin.
Sårad, febrig och utmattad så nådde jag på eftermiddagen till en övergiven gård som tycktes ha blivit plundrad och nerbränd. Stallet hade dock klarat sig och med mina sista krafter så rasade jag in genom dörren och föll i djup sömn.
I mina feberdrömmar såg jag en vacker kvinna, blek som snö korpsvart hår och stora bruna ögon som ett rådjurs. Hon förband mina skador och gav mig något som smakade som blod. På dagarna försvann hon men på nätterna skötte hon mig. Jag försökte fråga henne vem hon var men hon förstod mig inte. Det var som om hon använde magi, för på tre nätter blev jag helt återställd. Tillsammans reste vi sedan till mitt hem, tillbaka till Frankrike.