1666 - Prolog
Jag trodde att den djupa sömnen skulle låta mig fly undan minnena av min älskade, men jag hade fel. I min mörka dvala i den igenmurade kammaren så tänkte jag inte på något annat än honom. Utanför passerade mansåldrar medan jag slumrande väntade på att galenskapen eller världens undergång skulle befria mig.
Så bröts muren ner, frisk luft strömmade in i min kammare och jag kände beröringen av händer. Jag drogs upp ur mina tankar och åter ut i världen.
Vi reser norrut. De andra reser mot England, själv reser jag bara bort. Bort från minnena av Guy.